Music Weeks in Sweden syftar till att sprida körmusik såväl över geografiska och kulturella gränser som över generationsgränser. Det är en ideell förening som bildades sommaren 1998. Varje år arrangerar vi två musikveckor: en i slutet av juli och en över nyår.
På en musikvecka repeterar vi körsång varje dag, både på förmiddagarna och på kvällarna. Däremellan finns möjlighet att musicera tillsammans med andra deltagare eller att ägna sig åt friluftsliv och fria aktiviteter. På kvällarna har vi gemensam kvälls- och nattsamvaro med musikaliska förtecken och sommarveckan erbjuder också särskilda aktiviteter för barn och ungdomar. Veckan avslutas alltid med en konsert i en närbelägen kyrka och därefter en trevlig fest.
Genom våra musikveckor vill vi visa glädjen i att arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål i musikalisk och social samvaro. Vi vill också ge deltagarna möjlighet att knyta nya kontakter med andra musikintresserade, både från Sverige och från andra länder. Under årens lopp har många starka vänskapsband knutits mellan musikveckans deltagare.
Föreningen leds av en styrelse och vår musikaliska ledare har sedan starten varit Richard Cooke.
Eftersom instuderingstempot är ganska högt, och för att deltagarna ska få ut så mycket som möjligt av en vecka, så vänder vi oss till vana körsångare med god notläsningsförmåga.
Sommaren 2021 genomfördes under pandemin, då lättnader i restriktionerna införts. Lättnaderna samsades dock med en del svårigheter, vilka gjorde att veckan inte just blev som vanligt. En kåserande beskrivning skrevs ned och redigerades av Ulrik Algulin. Här är den:
"Ty det hände sig vid den tiden att det från folkhälsomyndigheten utgick ett påbud att hela världen skulle hålla avstånd. Detta avstånd var 2 meter och det hölls när Richard Cooke var ståthållare i MWIS"
Nja, det var kanske inte så det skulle låtit ens om aposteln Lukas fått i uppgift att nedteckna återfödelsen av Music Weeks In Sweden:s verksamhet efter ett helt år utan musikveckor coronapandemins spår 2020. Men lite spännande hade det nog låtit i alla fall, eftersom det inte var helt utan äventyr att återstarta verksamheten i den djungel av restriktioner som, även om de var i avtagande, ändå rådde. När förberedelserna för veckan drog igång på våren 2021 ska man minnas att styrelsen inte setts fysiskt sedan mars 2020. Istället hade otaliga webbmöten hållits som alla, trots idoga förberedelser, bokningar, annonsering, anmälningar och barnledarrekryteringar inte utmynnat i annat än två inställda veckor, en på sommaren och en på vintern.
Planeringsstarten skedde alltså på risk eftersom restriktionerna fortfarande i princip omöjliggjorde verksamheten. Men även om läget var skakigt fanns det också tydliga ljusningar. Smittspridningsvåg två hade i princip ebbat ut och vaccin hade börjat distribueras. Då kom tredje vågen. Det är ingen överdrift att säga att det frestade på att hålla ångan uppe under denna tid. Men burna av ett uppdämt sångbehov och sund övertygelse att "någon gång måste det ju ge sig" fortsatte förberedelserna.
Det var egentligen först 27:e maj (åtta veckor innan start) då regeringen släppte sin plan för avvecklingen av restriktionerna som musikveckan gick från att vara "något olämpligt" till att vara något "kanske inte helt rekommenderat men fullt möjligt". När så den 1:a juli passerat och en utlovade restriktionerna verkligen togs bort kunde styrelsen äntligen (fyra veckor innan avspark) ta definitivt beslut att köra veckan!
Dock visade det sig att äventyrligheterna inte direkt avtog i och med detta. Nu inställde sig alla praktiska frågor som "Hur följer vi kvarvarande restriktioner?", "Kan vi sjunga i Lunds Domkyrka?" och inte minst "Hur importerar man britter till Sverige?".
Det sistnämnda visade sig vara en relativt hård nöt att knäcka. Brexit, Covid och bestämmelser om vad som är nödvändiga sysselsättningar för att får resa in och arbeta, gjorde att bara att försöka förstå vad som gällde var en rejäl intellektuell utmaning. Särskilt som restriktionerna hade en obehaglig förmåga att ändra sig från vecka till vecka i berörda geopolitiska områden. Vi skrev två uppsättningar inbjudningar till Richard Pearce och Richard Cooke – en för turist och en för professionell verksamhet. Den 12:e juli blev det klart att karantänsbestämmelserna tillät Richard Pearce att komma. Så till slut var en plan på plats och flygbiljetter köpta.
Som om dessa svårigheter inte var nog hoppade den kontrakterade barnkörledare av två veckor innan! Kanske var smittorisken för stor eller barnlistan för kort, ho vet... Ett febrilt sökande vidtog och med hjälp av Richards kontakter och lite tur lyckades vi hitta en ersättare på deltid veckan innan.
För att efterleva rekommendationerna så gott vi kunde dukade vi upp i repetitionslokalen med så stora avstånd som möjligt. Andra regler infördes: Behåll skorna på – inga långa köer för att ta av och på dem. Fasta platser, ändra inte såvida inte RC flyttar runt er. Dedicerade utgångar för koristerna – ni tar bakre ingången, ni tar den vanliga och ni tar den vid lastkajen. En Corona-kommitté bildades för att handha frågor om Covid, bestående av ordförande Lena, smittskyddsläkare Lotta och akutläkare Rani. Med dessa förberedelser gjorda var allt klart och veckan kunde ta sin början! Vad skulle kunna gå fel?
Alla samlas som vanligt men ganska snart kommer rapporter om grus i maskineriet vid Heathrow Airport. Richard Cooke kom till Sverige redan på torsdagen, influgen via Kastrup. Det gick fint då Danmark hade listat England som ett land man fick komma ifrån. Richard Pearce hade dock ett gig i England på helgen i England och kunde inte flyga hit förrän söndag kväll, också till Kastrup. Planerna var klara för hämtning i Hyllie.
Danmark hade dock hunnit rödlista England under tiden, eller rättare sagt: hälsomyndigheten hade rödlistat England, men ännu inte immigrationsmyndigheten, så hade han väl kommit till Danmark hade allt gått bra. Flygbolaget gick tyvärr på hälsomyndighetens linje. Ingen ombordstigning för RP.
Innan vi visste om RP skulle kunna komma över huvud taget, letade vi organister i hela Sverige, bestämde sen att vi kommer att få in RP. Men pianist saknades fortfarande. Den nye deltagaren Jon erbjöd sig heroiskt att kompa till söndagskvällens rep. Under tiden ringde Lena runt till södra Sveriges alla pianister – 11 st – för att få tag i någon som kunde kompa mån dag fm och kväll. Det löste sig kl 22 måndag kväll.
Stora kören repar som vanligt men barn- och ungdomskörledaren som ersatte den kontrakterade ledaren, hade fått förkylningssymptom och vi stod utan barnkörledare igen. Ulrik jobbade som besatt för att få tag i en ersättare till ersättaren och lyckades turligt nog med detta under måndagskvällen.
Vad gäller Richard Pearce hade Sverige hade ännu inte rödlistat England. Dock hade vi ett generellt inreseförbud för utlänningar utanför EU, men med en del tydliga undantag som bärplockare, oumbärliga vetenskapsmän och faktiskt också svår- eller oersättliga artister. Det såg ljust ut.
Richard Pearce ombokades att flyga till Stockholm som var enda möjliga destination med avgång på måndag kväll. Nattåg bokades så RP skulle vara fräsch och fin till repet tisdag morgon. Tyvärr var alla sovplatser bokade. Det var gott om tid att hinna från flyg till Arlanda Express och vidare till nattågets avgång.
Richard Pearce kom med planet till Stockholm, måndagkvällsrepet fick kontinuerliga rapporter om flygets status och landning via Flight Radar: en halvtimme sent, det skulle gå bra ändå.
Passpolisen blev tyvärr inte omedelbart övertygad om Richard Pearce oumbärlighetsstatus utan intervjuade honom i halvannan timme och sista Arlanda Expressavgången närmade sig. Hade han hävdat ”bärplockare” hade ingen passpolis kunnat vägra insläpp, de till och med tipsade om denna utväg. Men Richard Pearce höll fast på att han var en oumbärlig musiker och att en kör på 75 sångare var beroende av honom. Efter skjutande på frågan till överordnat befäl släpptes Richard Pearce till slut in i Sverige.
Sista Arlanda Express bordades med tre minuters marginal. Nattågets avgång 23:50 klarades med en lugnare marginal på fem minuter. RP fick en lugn natt i en normalhård SJ-fåtölj.
Bästa upplockning av Richard Pearce var Hässleholm, 04:18 tisdag morgon, dit tåget anlände med en halvtimmes försening. Ulf hämtade och fick en gryningsupplevelse där Skånehorisonten gick från kolsvart till soluppgång på några timmar. Richard Pearce hade för säkerhets skull frågat om han skulle vara artig och sitta några timmar på Hässleholms station så att det inte skulle bli så tidigt att gå upp för att hämta honom. Nu hade vi ju bäddat sängen åt honom och vill inte gärna ha gjort det förgäves, så förslaget förkastades.
Och prick halv tio, som om inget märkvärdigt hänt, satt han där på pallen redo att spela första tonen i Wie lieblich. Men innan dess kunde han, som den sanne engelske gentleman han är, kosta på sig att fälla den nu klassiska kommentaren: "I'm sorry I'm late". Stort jubel! När så ersättaren till ersättaren till barnkörledaren dök upp som avtalat blev vi fulltaliga och veckan var helt igång. Nästan som vanligt!
Repetition. Richard tjatade på altarna – som var den största stämman – att sjunga starkare! Sångpedagog Mattias ställde upp och hjälpte dem som ville.
Onsdagen bjöd på ett rekordsnabbt årsmöte. Till detta bidrog med säkerhet en gedigen insats från valberedningen (Rani och Christina) och förmodligen också en av kända skäl tunn verksamhetsberättelse. Grillkvällen hölls som vanligt utomhus.
Vanlig dag med repetition för de stora och sång, teater och lek de små. Soaré (liksom övriga kvällar) under sakkunnig ledning Magnus K. Detta år med ovanligt rikligt inslag av limerickar.
Fredagen var för ovanlighetens skull en vanlig dag. Ingen repetition i kyrkan på grund av Covid. Kyrkan måste stänga om vi skulle vara där och det var stort tryck på kyrkan när restriktionerna hade släppts något. Föräldrar och andra bjöds på en bejublad teaterföreställning av barnen!
liksom vällde kören ut över altarplatån och koret där publiken normalt sitter. Osäkert om man hörde sin granne. Basarna var ett halvt slag efter, lät det som. De påstod att altarna var de som var sena. Fördröjning på grund av avstånd, alltså. Men aldrig har vi sjungit så bra som i denna streamade konsert. Aldrig har vi längtat så mycket efter att få skapa musik tillsammans som nu. Aldrig har vi tittat på dirigenten som nu. RC visade till och med att han blev rörd och påstod att vi hädanefter alltid ska sjunga utan publik i rummet.
Under konserten hade barnledarna anförda av teaterpedagogerna Nathalie och Angeliqa ordnat med överraskningsspökpromenad för barnen. Vuxna ledsagare till de minsta vittnar om att detta var något utöver det vanliga. Vi hade nämligen med proffs från Lisebergs spöktunnel att göra! Godisskatten räckte till många hemvändande ekipage även på söndagen.
Konserten är såklart viktig, men veckans höjdpunkt är ändå festen efteråt där alla körsångare får sjunga ut av hjärtans lust i de gamla favoritsångerna som till exempel Island. Men hur skulle vi göra med den i pandemitider? Vi måste ju få sjunga och det blir kanske inte så bra om vi sitter så tätt?!
Det var festkommitténs stora utmaning. Vi hade många olika idéer: sitta ute, hälften går ut och hälften sjunger och liknande. Det allt ostadigare vädret satte tyvärr stop för alla möjligheter till utomhuskalas och det där med att sjunga i omgångar syntes oss bli väldigt svårhanterligt. Så till slut blev lösningen att sitta vid bord med åtta personer vid varje och att ha munskydd på när vi sjöng. För att munskydden inte skulle ses så tråkiga ut anordnade festkommitténs ungdomssektion en mask-workshop på fredagseftermiddagen dit alla kunde komma för att dekorera sina masker. Det var extra uppskattat av MWIS-arna att få utlopp för sina kreativa ådror på detta sätt, då det inte blev någon nail-bar i år. Dukningen inbegrep de sedvanligt vikta servetterna samt osedvanlig maskinstruktion på varje bord.
Så blev det en riktig fest i alla fall. Alla kände stor tacksamhet över att få sjunga dessa sånger igen. Och som kvällens clou uppenbarade sig ett nytt kalasband som (nästan) ingen vetat om i förväg.
Tack och adjö. Vi ses nästa vecka!
Som synes blev det, efter vissa om och men och trotts allt, en nästan helt vanlig fantastisk musikvecka. Men kanske just på grund av svårigheterna och äventyren kommer den nog ändå att gå till MWIS-historien som klart mer fantastisk än vanlig. I alla fall när vi innerligt som Maria (efter att Ängels-männen farit tillbaka genom himmelen) gömmer och begrundar detta i våra hjärtan.